Tumörmarkörer PSA, CEA och CA125

PSA

Prostata-specifikt antigen (PSA) är ett protein som bara produceras i prostata (blåshalskörteln). Ökat PSA ses vid prostatasjukdomar som prostatacancer, benign prostatahyperplasi (BPH) eller inflammation i prostata (prostatit).

PSA vid diagnostik av prostatacancer. Mätning av PSA är först och främst indicerat vid misstanke om prostatacancer hos män mellan 50 och 70 år. För män under 50 år är förekomsten av cancer liten och för män över 70 år har man inte kunnat påvisa längre överlevnad eller bättre livskvalitet vid tidig behandling av prostatacancer.
De rekommenderade gränserna gäller därför män mellan 50 och 70 år. Om man mäter PSA hos män under 50 år skall gränsvärdet sättas lägre, ca 95 % av alla män under 50 år har PSA under 1,5 µg/L. Hos män över 70 år finner man cancerceller i en mycket stor andel av prostatabiopsier, men höga PSA-nivåer överensstämmer bra med kliniska cancerfall.
Vid upprepade mätningar har inte bara PSA-nivån utan också ökningen från år till år betydelse. Vid snabb PSA-ökning är sannolikheten för prostatacancer hög.

För män mellan 50 och 70 år gäller som en tumregel:

PSA > 10 µg/L Hög (40%) risk för prostatacancer 
PSA 4-10 µg/L Moderat (25-35 %) risk för prostatacancer. Mätning av fritt PSA och kvoten mellan fritt PSA och totalt PSA kan här ge diagnostisk tilläggsinformation. 
PSA 2-4 µg/L   Låg risk (20 %) för prostatacancer 
PSA <2 µg/L   Mycket låg risk

Höga PSA-värden förekommer ofta i denna åldersgrupp: 9 % har över 4 µg/L och 20 % har över 2 µg/L. Uppföljning av resultaten från PSA-screening medför därför stora kostnader (biopsi och kirurgi) för sjukvården, och PSA-screening rekommenderas därför inte idag mot bakgrund av kostnads/nytto-perspektiv.

PSA vid uppföljning av prostatacancer. Efter att prostatakörteln avlägnats kirurgiskt ska PSA inte längre vara mätbart. Mätbart PSA ger misstanke om recidiv. Vid palliation ges ofta anti-androgen behandling som får prostatakörteln att minska i storlek och PSA att sjunka. Under anti-androgen behandling kan därför måttliga PSA-nivåer ses vid utbredd sjukdom. I den sista fasen av prostatacancer ses ofta hormonresistenta cancerceller och dessa producerar inte alltid PSA. Sjunkande PSA-nivåer kan därför ses även vid progredierande sjukdom. Klinisk kemiska analyser som ALP kan därför i sådana tillfällen korrelera bättre med progression än PSA.

Vid provtagning: Venprov till PSA-analys skall tas före prostataundersökning. Även cykling kan ge falskt förhöjt PSA. Kvoten mellan fritt och totalt PSA kan påverkas av provets transporttid och därför utför vi inte fritt PSA vid Fürst.

CEA

Carcinoembryonalt antigen (CEA) är ett immunglobulinliknande protein som produceras i körtelvävnad i nästan alla kroppens körtlar. Produktionen är störst i tarmlumen och CEA används därför speciellt som tumörmarkör för adenocarcinom i colon och rektum. Analcancer uttrycker vanligen inte CEA. CEA bryts ned i levern på samma sätt som andra immunglobuliner. Vid leversjukdomar ses en polyklonal hypergammaglobulinemi och här kan också CEA vara lätt förhöjt (upp till ca 10 µg/L) utan att det föreligger cancersjukdom. CEA ökar något med ökande ålder och vid rökning, men utan att det har betydelse för diagnostiken.

CEA vid diagnostik av colorektal cancer. CEA-nivåerna ökar vid colorektal cancer men inte förrän sjukdomen är avancerad (Dukes C och D). CEA kan därför inte användas till screening. Vid rektal blödning skall patienten alltid remitteras till coloskopi eller radiologisk undersökning, oberoende av CEA-nivå.

CEA vid uppföljning av colorektal cancer. Efter lyckad kirurgisk behandling faller CEA-nivåerna och förblir stabilt låga. Detta är patientens eget utgångsvärde. Vid recidiv ses långsamt stigande CEA och det är viktigt man då jämför med patientens eget utgångsvärde och inte mot referensvärden. Stigande CEA, också under referensvärdet, kan tala för recidiv.

CEA har låg sensitivitet men hög specificitet. CEA har låg sensitivitet delvis därför att CEA-ökningen ofta inträder först vid utbredd sjukdom, och delvis därför att det vid alla adenocarcinom finns en minoritet som inte uttrycker CEA. CEA har hög specificitet och höga värden talar starkt för adenocarcinom. Höga värden ses speciellt vid colorektal cancer men också vid andra mag-tarm-maligniteter, avancerade stadier av bröstcancer, lungcancer och livmodercancer. Få benigna sjukdom ger höga CEA-värden och förhöjt CEA måste tas på allvar.

Indikation: Uppföljning av colorektal cancer eller andra adenocarcinom

Tolkning: Höga värden (>10 µg/L) ses oftast först vid utbredd cancersjukdom och lokal cancersjukdom kan ofta uppvisa normala CEA-värden. Normal CEA utesluter därför inte colorektal cancer och screening med CEA rekommenderas inte. Lätt förhöjt värde (5-10 µg/L) kan förekomma vid leversjukdomar. Vid uppföljning av colorektal cancer, bör CEA-värdena jämföras med tidigare utgångsvärden på så sätt att en långsam ökning inom normalområdet kan tala för ett recidiv.

CA125

Cancer antigen 125 (CA125) är ett protein som produceras av endotelceller i kroppens hålrum. Ökade nivåer av CA125 ses vid alla processer som ger inflammation eller vätska i buk- eller pleurahåla, som t.ex. leversvikt, hjärtsvikt, peritonit eller tumörsjukdom med spridning till buk- eller pleurahåla. Efter bukoperationer ses vanligen högt CA125 i upp till ett par veckor efter ingreppet.

CA125 vid diagnostik av äggstockscancer (ovariecancer). CA125-nivåerna ökar vid äggstockscancer men också vid en del godartade gynekologiska sjukdomar som endometrios och myom. Vid utredning av cystor i äggstockar skall CA125 användas tillsammans med ultraljud för att bedöma cancerrisk. Vid hög CA125 och typiska ultraljudsfynd ska patienten remitteras till operation vid ett sjukhus med stor erfarenhet av gynekologiska cancersjukdomar. Kvinnor under 30 år kan ha icke-epiteliala former av äggstockscancer (motsvarande testikelcancer hos män). Icke-epiteliala tumörer kan producera AFP (alfa-feto-protein) och beta-hCG, medan CA125-stigningen ofta kommer  sent i sjukdomsförloppet. Granulosacelltumörer har också CA125-stigning sent i sjukdomsförloppet.

CA125 vid uppföljning av äggstockscancer. Om patienten är aktuell för behandling vid ett eventuellt återfall, följs sjukdomen upp med regelbundna mätningar av CA125.

CA125 har hög sensitivitet men låg specificitet. CA125 har hög sensitivitet (ca 80% av ovarialcancerfall har förhöjda CA125-värden)men specificiteten för CA125 är låg, eftersom en rad godartade tillstånd och sjukdomar ger hög CA125. Specielt gäller detta för de äldsta (över 75 år) som har en hög förekomst av hjärtsvikt, pleuravätska eller ascites. På grund av låg specificitet rekommenderas därför inte screening med CA125 för äggstockscancer.

Indikation: Utredning av äggstockscystor, endometrios och uppföljning av äggstockscancer.

Tolkning: CA125 är en sensitiv markör och höga värden ses ofta vid gynekologiska maligniteter, speciellt vid epitelial äggstockscancer. Enstaka former av äggstockscancer (icke-epiteliala former) ger dock inte alltid CA125-ökning. CA125 är ospecifikt och höga värden (upp mot 3000 kU/L) kan även ses vid benigna sjukdomar som vätska eller inflammation i buk- eller pleurahåla eller vid hjärtsvikt. Vid misstanke om äggstockscancer bör man som regel förutom CA125 företa en ultraljudsundersökning.